jag vill inte vara tretti

Är väl egentligen skyldiga er en sen update om Valborg.

Vi hade finfint besök söder ifrån. Maria, Daniel och barnen var på Valborgshäng i casa de Fröken iDA och Maken. Medan vi vuxna ägnade oss åt fondue i köket och storgrabbarna dragit iväg på en veva i Hålan så roade sig lillfia bäst själv hon ville.

Plötsligt var det ganska tyst från pysen i vardagsrummet.

En liten stund senare fick vi reda på varför.



Så var det det här med elden då.

Förra året fick vi vänta på att elden skulle tändas. Det skulle dansas och talas och hållas på. Det tänkte vi minimera i år. Vi går dit vid åtta sa vi. Det blir lagom. Det börjar ju vid sju.

Strax innan halv åtta tittar vi ut genom köksfönstret och ser att det ryker för fullt från Hembygdsparken.

Tjugo i åtta är vi på plats.
Halva elden borta.

Men vi slapp vänta. Så kan väl säga att allt gick som planerat?

En eloge till kreativiteten hos det gamla gardet som arrangerar eld-ståhejet, till det alternativa majbålet. Det var mycket fängslande att följa den utvecklingen istället än att se resterna av den halvt nedbrunna brasan förkolnas.



För övrigt förundrades jag över hur ljust det var. Mindes att det var mycket mörkare förra året. Men så kom jag på att Valborg låg ju så sent på året i år.

Efter ett par tysta sekunder förstod jag att jag inte är så smart.

Istället gick vi hem för att fortsätta trevligheterna.
Maria dubbelparkerade i trapphuset.
Klockan var ju ändå efter åtta. Risken att någon skulle ut var minimal.