Lufttunnel
Kommentaren utlöste en okontrollerad impuls som fick mig att likt en valross kravla mig över Maken för att till varje pris motbevisa honom.
Ena handen placerade jag på Makens bortersta öra. Sen deklarerade jag att jag visst skulle känna i den handen när jag blåste genom det andra örat.
Maken vred sig som en mask. Lyckades vika ihop örat och la sig i fosterställning. Dumma kvinna! kved han.
Eftersom han vägrade motbevisa mig anser jag honom besegrad.
As.usual.dear.
Hold my pocket
Vi börjar i sportaffären, sa jag till min arbetslojale äkta hälft. Och Maken var plötsligt med mig igen.
På kvällen tog vi en promenad. Eller i alla fall, vi försökte. Det.var.så.halt. Det var sandat lite här och lite där i Hålan, utan något direkt självklart mönster. Och på tal om mönster. Till Makens förtret så var snön på vägarna så packad att det inte gick att utläsa däckmönster för att veta vem som sandat. De håller kanske på fortfarande, suckade Maken, jag som trodde att det bara rörde sig om nån timmes jobb. Eftersom Maken tidigare under dagen försvarat sitt nekande med att det trots allt är lite skönt med ledigt på helgen och att få umgås med mig, skyndade jag mig vid detta läget att säga att han behövde ju inte ringa in och anmäla sig frivillig, det är ju ändå upp till Chefen att ringa och fråga om det fortfarande behövs hjälp.
Så i morse. Jag höll på att vakna lite. Men hade inte gått upp. Hade knappt ens börjat fundera på att stiga ur sängen. Då. Då ringer Makens telefon. JAVISST! hör jag honom säga.
Jag kröp ner under täcket igen.
Visst är det härligt för de människor som helhjärtat kan säga mitt jobb är min hobby. Det brukar man höra sportutövare, skådespelare, bibliotekarier och Maken säga.
Min far är tillstora delar arbetsnarkoman och perfektionist. Jag har gift mig med en man som är mycket lik min far på många områden. Speciellt när det gäller lojalitet. Och extra speciellt när det gäller arbetsgivaren. Att min bättre halva gladeligen hoppar upp ur sängen vid dygnets alla tider om Chefen ringer är ju fantastiskt. Har ibland inte kunnat låta bli att jämföra hela situationen lite grann med Prison Break. Kommer ni ihåg? T-Bag och hans ficka. Han utsåg små bitches som fick gå och hålla hans ficka. Nästa gång jag är med Maken på jobbet måste jag kontrollera om Chefen verkligen har fickorna på insidan.
Bild från redcafe.net
Läxförhör
Snön ligger vit på taket - endast tomten är vaken, tänkte jag och tog på mig och gick på morgonpromenad. Maken var som vanligt i maskinen och tampades med snön.
Ja där gick jag i Hålan och tänkte på ditten och datten och tyckte faktiskt att det var ganska skönt vinterväder. Precis då gick jag förbi en äldre herre som frivilligt påtagit sig att skotta rent vid en cykelbana. Hej sa jag och nickade lite till mannen. Han nickade tillbaka och utbrast Måtte dä bare ta slut snaat. Ja verkligen, svarade jag. Men.jag.ljög. Förlåt du äldre herre, att jag for med osanning. Men faktiskt. Det är trevligt med vinter tycker jag. I alla fall när det inte är blaskigt, eller blåser, eller vräker ner, eller yr, eller när jag måste skotta fram bilen, eller när man bara halkar hela tiden, eller när jag måste skrapa rutan eller det är så kallt att näsan bara rinner H.E.L.A tiden. Men. Idag var det inte en sån vinter, utan en sån där härlig.
När jag gick där kunde jag inte låta bli att tänka lite på Maken. Hörde ibland att det brummade och vände mig om för att se om det var hans maskin. Men det var det inte. Försökte komma på vem det var som var snöansvarig i det området där jag befann mig just nu. För det har jag fått information om ungefär 250 gånger, så jag borde fatta att det var orimligt att möta Maken just där eftersom det inte var hans område jag befann mig i. Kom på mig själv att titta på spåren på marken. Ja kan ni tro? Jag blodhund?! Jo för ett par dagar sen fick Maken nämligen för sig att han skulle förhöra mig. Vem har kört här? sa Maken plötsligt och pekade på ett hjulspår. Du, sa jag, eftersom du frågar. Men så lätt var det tydligen inte. Och med ett antal ledtrådar fick jag tillsist rätt. Men nu så kom jag alltså på mig själv att gå och träna. Vinnarskalle som jag är vill jag ju inte vara lika oförberedd nästa gång frågan kommer upp. Att jag sen "motförhörde" Maken om vad mina kollegor heter och att han bara satte tre av sju var inget som bekymrade honom. Men jag borde i alla fall känna igen hans spår. Och veta att Mats i Svängen hade kört just där. I.A.L.L.A.F.A.L.L.
Nope. Fel mönster. Helt fel. Inte ens lite likt Makens.
Nu börjar det likna lite. Men eftersom jag befinner mig där jag är, borde det inte vara Makens utan Kristoffer. Han kör ju här har Maken sagt.
Men.sen.
Jag gick ett par hundra meter till och på nåt vis var det som ett lugn som föll över mig. Som om jag gått in i en osynlig bubbla. Och.jag.visste.det. Jag var inne på Makens område. Och då kunde jag känna mig trygg. Här var snön i ordentliga högar. Ingen oskottad vall som man var tvungen att forcera. Och hans signatur överallt.
Jag kommer klara i alla fall det testet nästa gång. För vem har kört här?
Jo det har ju Maken gjort.
En anelse, en hög och en hämnd
T.J.U.G.O. - 2 0 - cm vit förbannelse föll i natt. Tur jag har bröllopsfotot på väggen att titta på, för snart glömmer jag hur Maken ser ut. Den här helgen har han mest varit en anelse. Vi umgicks ett par timmar igår innan han slocknade i soffan och sen gick han och la sig ganska långt före mig. Nu har han varit på jobbet sen halv fyra i natt och vem vet när han kommer hem? Och då måste han ju sova. Frågan är om jag kanske -K.A.N.S.K.E.- får sällskap till kvällsmaten ikväll då det möjligen går att skaka liv i honom igen.
Men jag har att göra. Lägenheten ser ut som en rövarkula. Har samlat ihop alla småhögar som legat här och var och bara belamrat hela stället. Så jag har att göra. Vi hörs igen nångång 2012 när jag är klar.
Behöver damsuga också. Men det sparar jag nog tills Maken kommer hem och precis har somnat. Lite kan väl han få lida över att han lämnar frugan hemma ensam bara för att leka med det vita guldet? Inte.mer.än.rätt.i.min.värld.
Grej of the day 6
Som till exempel när jag bodde i Norge och testade vårt förhållande. Eller, det var ju inte därför jag bodde i Norge, det var ju för att studera, men det blev ju ett styrkeprov för oss på samma gång. Tror det är enda gången som Maken faktiskt har prickat in Alla hjärtans dag. Ja AHD, vilken påhitt, men det är en annan diskussion som vi kan ta i februari. Hur som helst. Maken hade skickat ett paket till mig med lite grejer hemifrån som jag behövde och som jag inte fått med mig i flytten. I paketet hade han också skickat med ett julgranshjärta och ett jättegulligt brev med förklaringen till hjärtat. Åh. Jag låg där nere i källaren i mitt rum utan dörr och stortjöt.
Älskade du. Det var så fint. Så enkelt. Så äkta.
Hängde upp hjärtat i taket och tittade på det varje dag det första och sista jag gjorde. Och sen jag flyttat hem igen har det alltid fått hänga i sovrumsfönstret. Jag tittar inte lika ofta på det, men jag vet att det finns där och vad det betyder. Så jag är inte så tjatig vad det gäller Alla hjärtans dag. Han la på nåt sätt ribban på en gång och det går liksom inte toppa det.
Studiebesök
Framåt. Bakåt. Framåt. Töm. Skaka. Bakåt.
Framåt. Bakåt. Framåt. Töm. Skaka. Bakåt.
Framåt. Bakåt. Framåt. Töm. Skaka. Bakåt.
Maken var i sitt esse.
Blink blink med helljuset: Åk och töm lastbilen. Kör fram nästa.
När det var dags för matpaus tackade jag för mig och gick hem och sov. Det var kul att se Maken in action, men förstår inte vad det är med karlar och maskiner...
Det vita guldet
Vi var inne på hans revir och han kollade vem som hade pinkat där.
Han analyserade hjulspår, kommenterade snöhögar och namedroppade olika entrepenörer och maskinmärken. Det var först när vi tillslut närmade oss hamnen som Maken lämnade sitt transtillstånd och närvarade under resten av promenaden. Vilken var riktigt mysig med det vita guldet som dalade ner över oss.
En hög med kärlek
Maken hade vissa åsikter om hur jag skottade igår och överraskade mig imorse med att ha rensat rent så det bara var att backa ut. Det gäller att ha kontakter. Ha.ha till grannarna som får backa fram och tillbaka hundra gånger för att komma ut. Jag är gift med mannen med maskinen!
Fina Make.
Blodhund
Jag lever ihop med Sherlock Holmes. Det yttrar sig visserligen då och då under året, men visar sig extra starkt så fort snön har fallit.
Här har Nisse i Slåtterfall kört.
(Hjulspår i snön som är helt osynliga för det otränade ögat)
Nu borde vi snart se Pelle Olsson... där!
(Ett svagt brummande som knappt en delfin med superhörsel skulle uppfattat. Om det blinkar i alla fall, så har jag en chans att säga "där kör en maskin", men 99,9% risk att Maken redan hunnit säga vem det är, vilken maskin, färg och tillverkningsår.)
VA?! Är Milo och Sandro ute, då ringer det nog hos mig om ett par timmar.
(Frugan oförstående eftersom ingen syns, men tydligen var det några däckspår och lite knastergrus som fick maken att dra slutsatsen. Och ja. Det ringde.)
Hmm. Här måste Mats i Svängens nya maskin kört.
(Igen, osynliga spår som tydligen inte överensstämde med tidigare erfarenheter från samma område som tydligen Mats i Svängen ansvarar för.)
Be aware snöröjare, Makens sinnen är helspetsade. Ingen, verkligen INGEN rör sig obemärkt i vårt område.
För mig är det bara början. Innan snösäsongen är över kommer jag ha hört fakta om ALLA i snösvängen och kunna alla uppdateringar om vem som har Huddig, Lännen, Dumper och så vidare och vem som kör var.
ONÖDIG FAKTA, men Maken är som ett barn på julafton så fort det brummar eller blinkar. Så.söt.
Äntligen! ropade han.
För tio minuter sen ringde Makens boss och sa "Nu kör vi!" varpå Maken glatt hoppade upp ur sängen, skuttade ut i köket till den (omutifallatt) förberedda kaffebryggaren. Makens fru fick masa sig ur sängen och köra Maken till jobbet eftersom den andra bilen är på service.
Hemma igen. Dags att försöka somna om.
Ibland får han alla rätt
Öppet förhållande?
Sa till Maken att jag funderade på att registrera mig här.
Helt okej. Jag är redan medlem. Det blev jag för åtta år sen.
Visst, de startade ju i oktober.
Då kanske det var gay.nu jag reggade mig på.
Tror han skoja. Jag gjorde ju det.
Rules of living
Kan inte släppa den här världsnyheten jag kom över häromdagen. Katie och Lillplutten har ett 100 sidor långt äktenskapsförord, eller snarare regler att förhålla sig till är det väl egentligen. Då slog det mig att detta borde jag tänkt på tidigare. Minst två år tidigare. Nu är det så dags. Men jag gör ett försök. Här listar jag mina äktenskapskrav käre Make.
En av Katies punkter på listan rör hennes fickpengar till shopping. Hon har tydligen nu 5 miljoner kr per år, men önskade sig numera 13 miljoner. Ja vem önskar inte det? M E N jag nöjer mig med att spendera hela min lön på ditten och datten och sen leva på dig för resten. Okej va?
Vidare har de någon uppgörelse om hur många år de ska hålla upp fasaden. Till.varje.pris. Men vi håller väl fast vid det där "till döden skiljer oss åt" va? Dumt att sätta en siffra på det hela.
Katie krävde 73 miljoner för att gro ett barn och 37 miljoner om hon försökte men misslyckades. Dealen hamnade på 64 miljoner och ytterligare 13 om det skedde innan 2011. Den här punkten är intressant. Jag föreslår att vi håller oss till samma summor.
För övrigt vill jag att vi håller oss till samma uppgörelse vi har sen tidigare: Du diskar när jag lagar maten. Du viker tvätten när jag kollar mailen. Du plogar snö och jag dricker vin. Du är Chandler och jag är Monica. Du är handen och jag är handsken. Du är underbar och jag med!
Huruvida Therese har nåt kontrakt med sin karl eller ej vet jag faktiskt inte, men hade min make gjort det här hade han fått många pluspoäng, så många pluspoäng.
