I konsumkön
Trött så att jag nästan såg suddigt och rejält kissignödig försökte jag vara effektiv genom att handla på Konsum på hemvägen. Eftersom två tredjedelar av alla de grejer jag skulle ha, av någon anledning var flyttade till andra platser, minskade effektivitetsnivån avsevärt.
Så kom jag till slut till kassan. Trött och mer kissignödig. En äldre man före mig. Lugnt, tänkte jag. Han var ju i stort sätt färdig. Höll dessutom på att betala.
Men.så.fel.jag.hade.
Det är nåt med gamla människor som ska betala. Det går liksom bara såååå långsamt. Den här herrn hade dessutom medlemskort, vilket blev ett extra förspel till själva betalningsproceduren. För när kortet väl hade identifierats, gällde det att placera det i fåran åt rätt håll. När gubben precis börjar skramla med mynten för att urskilja de olika valörerna och jag sedan länge placerat alla mina varor på bandet, öppnar de kassan bakom mig. Givetvis slank nån hurtig medelålderskvinna dit, la upp sina två varor, betalade med kort och var lika snabbt borta igen och kassan stängdes på nytt, eftersom inga andra kunder - bortsett från mig - var i syne.
Vid det här laget kände jag pulsen i blodkärlen runt min sprängdfyllda blåsa.
När gubbtjyven framför äntligen fått ordning på betalningen, vikt kvittot ordentligt, samt stoppat ner det i plånboken, fumlat med knäppningen och tillslut masat sig förbi kassan och bort till sina varor, var mina grejer redan blippade och klara och betalningen klarades av på nolltid. Watch and learn sucker! ville jag skrika till skröplingen, men behärskade mig eftersom min blåsa i maskopi med mina öron förväxlade ljudet på rullbandet med ett skvalande vattenfall och jag fick verkligen koncentrera mig på att inte göra en pöl på det halvsmutsiga konsumglovet. Och den vänliga kassörskan envisades med att låta bandet rulla. Och rulla. Och rulla. Och jag kämpade och packade och kämpade och stånkade. Och var sen otroligt tacksam över att komma hem.
Ida. FYI only. Åk aldrig kissignödig från jobbet.
Så kom jag till slut till kassan. Trött och mer kissignödig. En äldre man före mig. Lugnt, tänkte jag. Han var ju i stort sätt färdig. Höll dessutom på att betala.
Men.så.fel.jag.hade.
Det är nåt med gamla människor som ska betala. Det går liksom bara såååå långsamt. Den här herrn hade dessutom medlemskort, vilket blev ett extra förspel till själva betalningsproceduren. För när kortet väl hade identifierats, gällde det att placera det i fåran åt rätt håll. När gubben precis börjar skramla med mynten för att urskilja de olika valörerna och jag sedan länge placerat alla mina varor på bandet, öppnar de kassan bakom mig. Givetvis slank nån hurtig medelålderskvinna dit, la upp sina två varor, betalade med kort och var lika snabbt borta igen och kassan stängdes på nytt, eftersom inga andra kunder - bortsett från mig - var i syne.
Vid det här laget kände jag pulsen i blodkärlen runt min sprängdfyllda blåsa.
När gubbtjyven framför äntligen fått ordning på betalningen, vikt kvittot ordentligt, samt stoppat ner det i plånboken, fumlat med knäppningen och tillslut masat sig förbi kassan och bort till sina varor, var mina grejer redan blippade och klara och betalningen klarades av på nolltid. Watch and learn sucker! ville jag skrika till skröplingen, men behärskade mig eftersom min blåsa i maskopi med mina öron förväxlade ljudet på rullbandet med ett skvalande vattenfall och jag fick verkligen koncentrera mig på att inte göra en pöl på det halvsmutsiga konsumglovet. Och den vänliga kassörskan envisades med att låta bandet rulla. Och rulla. Och rulla. Och jag kämpade och packade och kämpade och stånkade. Och var sen otroligt tacksam över att komma hem.
Ida. FYI only. Åk aldrig kissignödig från jobbet.
Kommentarer
Trackback
