jag vill inte vara tretti

Kära Make. När vi bor i hus, för det gör vi ju vilket år som helst nu, då kan vi väl ha det så här? Snääälla?

Päronen och jag åkte till släktens lantställe i eftermiddags. Medan pappa gjorde maten roade mamma, hunden och jag oss med sparkarna. Vilken härlig vinterdag!

Snön ligger vit på taket - endast tomten är vaken, tänkte jag och tog på mig och gick på morgonpromenad. Maken var som vanligt i maskinen och tampades med snön.

Ja där gick jag i Hålan och tänkte på ditten och datten och tyckte faktiskt att det var ganska skönt vinterväder. Precis då gick jag förbi en äldre herre som frivilligt påtagit sig att skotta rent vid en cykelbana. Hej sa jag och nickade lite till mannen. Han nickade tillbaka och utbrast Måtte dä bare ta slut snaat. Ja verkligen, svarade jag. Men.jag.ljög. Förlåt du äldre herre, att jag for med osanning. Men faktiskt. Det är trevligt med vinter tycker jag. I alla fall när det inte är blaskigt, eller blåser, eller vräker ner, eller yr, eller när jag måste skotta fram bilen, eller när man bara halkar hela tiden, eller när jag måste skrapa rutan eller det är så kallt att näsan bara rinner H.E.L.A tiden. Men. Idag var det inte en sån vinter, utan en sån där härlig.

När jag gick där kunde jag inte låta bli att tänka lite på Maken. Hörde ibland att det brummade och vände mig om för att se om det var hans maskin. Men det var det inte. Försökte komma på vem det var som var snöansvarig i det området där jag befann mig just nu. För det har jag fått information om ungefär 250 gånger, så jag borde fatta att det var orimligt att möta Maken just där eftersom det inte var hans område jag befann mig i. Kom på mig själv att titta på spåren på marken. Ja kan ni tro? Jag blodhund?! Jo för ett par dagar sen fick Maken nämligen för sig att han skulle förhöra mig. Vem har kört här? sa Maken plötsligt och pekade på ett hjulspår. Du, sa jag, eftersom du frågar. Men så lätt var det tydligen inte. Och med ett antal ledtrådar fick jag tillsist rätt. Men nu så kom jag alltså på mig själv att gå och träna. Vinnarskalle som jag är vill jag ju inte vara lika oförberedd nästa gång frågan kommer upp. Att jag sen "motförhörde" Maken om vad mina kollegor heter och att han bara satte tre av sju var inget som bekymrade honom. Men jag borde i alla fall känna igen hans spår. Och veta att Mats i Svängen hade kört just där. I.A.L.L.A.F.A.L.L.


Nope. Fel mönster. Helt fel. Inte ens lite likt Makens.


Nu börjar det likna lite. Men eftersom jag befinner mig där jag är, borde det inte vara Makens utan Kristoffer. Han kör ju här har Maken sagt.

Men.sen.
Jag gick ett par hundra meter till och på nåt vis var det som ett lugn som föll över mig. Som om jag gått in i en osynlig bubbla. Och.jag.visste.det. Jag var inne på Makens område. Och då kunde jag känna mig trygg. Här var snön i ordentliga högar. Ingen oskottad vall som man var tvungen att forcera. Och hans signatur överallt.
Jag kommer klara i alla fall det testet nästa gång. För vem har kört här?


Jo det har ju Maken gjort.

Ikväll har vi styrt med alla julklapparna. Omsorgsfullt slagit in dem och försett dem med papper, snöre och namnetikett. Imorron tar det ungefär 30 sekunder och så är allt över. Men. Det är ju så spännande!

Samtidigt som Maken packade in paketen klädde jag granen. Maken ombesörjde ljusen, men resten fixade jag. I år blev det lite temagran. Brukar vi inte ha. Jag gillar när det är lite av varje i granen. Lite av varje med minnen. Som när man öppnar julsakslådan och utbrister, åh kommer du ihåg de här? eller åh, de här som mormor alltid hade i granen? Men i år blev det kulor och änglar i granen. Bara. Och så kattens pynt med då. Som en liten förhoppning om att han ger fn i vårt övriga julgranshäng. Vi brukar få förankra granen i väggen varje år eftersom Kisse har vält den otaliga gånger och pajat parketten på så vis. Men i år har vi granen på ett annat ställe i vardagsrummet. Utan förankring. Alldeles precis brevid soffan. Därför är beklädnaden lite gles just där, eftersom Kisse har första parkett på armstödet annars. Hans pynt ja. Det är de fulaste kulorna längst ner som är lätta för två tassar att dra ner. Vi brukar höra det när vi har gått och lagt oss, för han är ganska lydig när vi är med. Men.då. När vi lagt oss. Kling, kling, kling. Ljudet av en tass som klatchar lite på en av kulorna. Sen är det bara att vänta ett par sekunder och sen hör man dunsen när kulan är i backen och sen.börjar.jakten. På kulan. Över mattan, bakom soffan, ut över golvet, under tv-bänken och sen är det inget kul längre. Då.är.det.dags.för.nästa.kula.


VA?! Pratar du om mig? Jag är helt oskyldig. Ser du inte hur fint jag ligger här. Är det en gran här? Har jag inte märkt. Förstår inte vad du pratar om. Bockarna? Ingen aning hur de kunde välta. De var väl trötta. Skyll inte på mig hela tiden. Jag är O.S.K.Y.L.D.I.G. Kan dessa gulblixtrande ögon ljuga? Jasså. Ja. Okej. Jag erkänner.

Satsar på att granen får stå i natt, men imorron blir den vält av tuppjucks-Kisse.

Nu är det redovisning av det här. Upp till bevis.
Man skulle kunna tro att jag får utlopp för den här sidan av mig på jobbet med Knoddarna.
Men icke!





















Tio gånger mig.

Men. Mer blir det inte. 50 bilder är inte en chans. Nu återgår jag till att inte visa nyllet på bloggen. Väntar gladeligen på din sammanställning Teza. Jag höll min del av dealen. E.L.L.E.R. H.U.R?

WTF?! utbrast Kitty när jag hoppade in i bilen. Du måste skoja?
Nä, sa jag. Bit ihop nu. Det blir snart varmt.
Kitty morrade argt, men sen var vi iväg.
Minus tjugo kan få vem som helst ur balans.

Paketspelet med kollegorna blev lyckat för vinnarskallen Fröken G. Tack och lov fick jag behålla paket och slapp gå tomhänt därifrån. Då sköt vi det avslöjandet på framtiden. Att jag är en usel förlorare.

Idag har ALLA pratat om kylan. Det har varit kallt som jag vet inte vad. Både ungarna och de vuxna var påpälsade som michelingubbar idag när vi gick till kyrkan. Fin himmel med en massa plötslig dimma när jag åkte hem. -18 stavas L.Å.N.G.K.A.L.S.O.N.G.E.R.
Hörde jag nåt? Sexigt? Jomenvisst!

Fick nöjet att hämta posten när jag kom hem. Blev så glad när jag kikade in i postfacket och såg en massa post. Det är det bästa med julen att man får en massa skriftliga hälsningar. M.E.R.A.

Bävade lite för dagen idag. En och en halv kilometers promenad enkel väg med 65 knoddar på rad. Två och två. In till kanten. Håll i varandra. Nu kommer det en bil. In till kanten. Bråka inte. Nä det är inte långt kvar. Gå ordentligt. Skrik inte. Nä vi är snart framme. In till kanten. 

Å.H. M.A.J. G.Å.H.D.

Men de gick så fint så fint. Visst inte hela tiden. Men helt klart över förväntan. Både dit och hem. X i taket.
Vi var nämligen i kyrkan på julavslutning. Blev nästan rörd när jag kikade på dem där i bänkarna. Så duktiga. Det är nåt visst med kyrkorum alltså. Hela stämningen. Flera av dem hade aldrig varit där tidigare och kikade sig nyfiket omkring. Och hela stunden satt ungarna som tända ljus och sjöng av hjärtats fröjd. En stolt fröken. Med en liten tår i ögat.

T.J.U.G.O. - 2 0 - cm vit förbannelse föll i natt. Tur jag har bröllopsfotot på väggen att titta på, för snart glömmer jag hur Maken ser ut. Den här helgen har han mest varit en anelse. Vi umgicks ett par timmar igår innan han slocknade i soffan och sen gick han och la sig ganska långt före mig. Nu har han varit på jobbet sen halv fyra i natt och vem vet när han kommer hem? Och då måste han ju sova. Frågan är om jag kanske -K.A.N.S.K.E.- får sällskap till kvällsmaten ikväll då det möjligen går att skaka liv i honom igen.

Men jag har att göra. Lägenheten ser ut som en rövarkula. Har samlat ihop alla småhögar som legat här och var och bara belamrat hela stället. Så jag har att göra. Vi hörs igen nångång 2012 när jag är klar.



Behöver damsuga också. Men det sparar jag nog tills Maken kommer hem och precis har somnat. Lite kan väl han få lida över att han lämnar frugan hemma ensam bara för att leka med det vita guldet? Inte.mer.än.rätt.i.min.värld.

Ikväll fick vi ändan ur vagnen och bakade äntligen pepparkakor. Degen har väntat på oss och det var skönt att ha det gjort. Men nu har vi kakor till fikat i alla fall. Kommer du förbi?

Var var tåget? frågade han.

Jag såg hans besvikna blick när jag berättade att det kallas för lucia-TÅG för att man tågar tillsammans.

Ibland är en del ord bara konstiga för en sexåring.

En rolig idé som jag ramlade över. Inget för den skygge. Ett projekt jag skulle vilja se Teza göra! Och Daniel. Kom igen!

a picture a day - preview from Ylva Karlberg.

 

Svägerskan, lillpysen och storpysen var sällskapssjuka och vi tog oss en tur till pulkabacken.



   


Storpysen var impad över min fräsiga dubbelpulka och när jag pausade tog han sig ett par vändor själv.

Avslutningsvis roade Svägerskan och jag oss med att göra denna underbara skapelse. Så åker du norr ut på E22 står han där och vinkar till dig. I alla fall imorron också om tövädret håller i sig.