jag vill inte vara tretti

Maken och jag tog oss en kvällspromenad igår. Vi bestämde att vi skulle gå förbi i hamnen och titta på de nya husen de bygger där. När vi kom ut började det snöa. Makens mungipor for upp till öronen och jag hörde nåt om "det vita guldet". Vi gick vidare och jag tänkte egentligen inte så mycket på det i början, men vi gick inte åt det hållet som vi rimligen borde gått åt för att ta oss till hamnen. Det var först när Maken helt omotiverat ville ta svängen runt torget som jag förstod. Alltså. Jag hade inte lagt så mycket vikt vid de små kommentarerna under promenadens gång. Men.nu.föll.allt.på.plats.

Vi var inne på hans revir och han kollade vem som hade pinkat där.

Han analyserade hjulspår, kommenterade snöhögar och namedroppade olika entrepenörer och maskinmärken. Det var först när vi tillslut närmade oss hamnen som Maken lämnade sitt transtillstånd och närvarade under resten av promenaden. Vilken var riktigt mysig med det vita guldet som dalade ner över oss.