jag vill inte vara tretti

Gårdagen bjöd på en hårig tillställning i form av mustaschfest hos Teza. Sju skäggiga fruntimmer ståtade med sin hårväxt av varierande slag.

Själv lät jag mig inspireras av Jamie Hayneman och Alexander Bard när jag skapade min kreation.



Till allas förtjusning var det tydligen mycket underhållande när jag skulle äta eller dricka. Sannolikheten att få garn i munnen var ganska stor, så jag fick utveckla en liten strategisk gest för att undanröja muschen innan popcornen eller sugröret skulle in.



Allteftersom kvällen förlöp byttes mustascher ut mot eltejp, eller klipptes itu och blev ett par nya snygga ögonbryn. Evelinas ögonbryn ville dock hellre bli ett par håriga bröstvårtor. Kreativiteten flödade. Tezas mustasch kunde man till och med se igenom.







När vi dansat loss med Farmors dansskor och pratat allvar med tändstickor i mun var det dags för några att testa lyckan på Harrys. Vi andra gick hem, rakade oss och kröp i säng.

Kvällspromenad med kompis-Louise ikväll. Skönt att traska runt i höstvärmen och lyckas koppla bort att som har med jobbet att göra, som vanligen gnager i skallen. Funderade över stort och smått tillsammans och bestämde om lite ommöblering hos fröken Louise. Och en dubbelsäng. Så jag kan sova gott när jag är på besök.

Likt ett barn som får instruktionen "gör inte" kunde jag inte vänta utan började pilla ut ett par lappar ur flaskan. Bara ett par tänkte jag. Tillfredsställelsen var stor bara i det att få ut en lapp ur flaskeländet och sen mer boost när jag läst det fina som stod på lappen. Eller roliga. Och tokiga. Och en del hade till och med varit mycket kreativa i sitt lappskrivande. För rätt vad det var så dök det upp både laburinter och korsord och så roliga gamla minnen och pigga glada tillrop.

Så det blev en lapp till. Och en till. Och en till.

Till slut satt jag som en abstinent knarkare och pillade ut de sista tre lapparna med pincett.

När flaskan var tom kändes det ändå väldigt skönt. Tänk vilka fina vänner jag har!




Nu ska jag vika ihop alla lapparna så jag kan göra om det en annan dag.

Då kanske det regnar.

Sitter och kämpar med gårdagens överraskning, en flaska med hälsningar från festens gäster. Jag vet att det egentligen var tänkt för regniga gråa dagar, men tyckte ändå att jag kunde få gå lös lite idag, fast solen skiner.

Så tillslut får jag grepp om en lapp och får ut en trevlig liten hälsning! Tack fina ni!

Dagen före dagen D och slog på stort och firade ordentligt.
Började dagen med öppet hus med 30 sorters kakor. Hedersomnänmnande till Makens moster Britt som faktiskt provade alla sorterna! Reeespekt!



Senare på kvällen hade jag baklängesmiddag. Och vi åt. Och åt. Och åt.
Pannacotta som efterrätt till förrätt. Diverse pajer till huvudrätt. Sen skaldjurssoppa. Och välkomstskål.
Och sen, när vi trodde att vi aldrig mer skulle kunna få ner något, var det dags för tårta.



Och faktiskt. Tårtan gick åt. I alla fall den ena. Hade ju köpt två för att gardera mig.



Tolvslaget kom och gick och övergången till trettio hurrades in. Förfallet lös med sin frånvaro. Ett par stänk av senilitet infann sig visserligen men inget nämnvärt. Men när Mimmi började vika hajar, Erica genomförde tipsrundan i horisontalt läge och Gangsta'-gänget spårade ur kändes det som festen sjöng på sista refrängen.

 

Då försåg vi gästerna med gröna påsar och lät dem gå lös på kakorna som var kvar från eftermiddagen.







Tack snälla, rara, söta ni för allt fint jag fick, buspresenter och för alla spännande upplevelser jag ska få vara med om. Den 19/11 kl 08.17 t.ex. Pirrigt! Och en annan dag i tjejig miljö. Längtar!

Och tack för fina blomleveranser, sms-hälsningar och vykort.

Kräftkvällen med kompis-Louise blev en härligt surplig historia. 



Vi kämpade på för födan, men det var det värt. Lite skrubb får man räkna med.

Gårdagkvällen bjöd på Revival tillsammans med tre trevliga tjejer. Ovetandes om vad komma skall intog jag, Louise, Svägerskan och Svägerskans vänninna en god och mäktig middag på en av de lokala pubarna. 



Väl inne på konsertområdet insåg vi vår egen ungdom då åldern på de redan anlända var en bra bit över 50 ja till och med över 70 i vissa fall.

Så för att smälta in i sällskapet köpte vi dricka för våra kuponger och gick och slogs om sittplatserna med åldringarna. 



Efter ett tag visade sig Fantastic four vara kvällens höjdpunkt. 



Lite senare sprang jag på två av de fantastiska. "Vad bra ni var!" sa jag. "Tack, ni med!" sa den ödmjuke fantastiske vokalisten.

Barens utbud var under all kritik för en Caipihirina-sugen Fröken, så efter några besvikelser beställde jag en Loka. "Jasså är det du som kör?" skojade bartendern. "Nä, eller ja, eller nä, bara lite" svarade jag och fick en konstig blick tillbaka. 



Senare kom Gladys del Pilar och rev av en massa Tina Turner-hits och så John Lindbergs trio som var helt fenomenala.





Men kvällens roligaste bjöd en av killarna från Fantastic four på när vi stod vid korvvagnen innan vi gick hem åt. Han stod vid sidan om mig tillsammans med en annan kille och dividerade om de skulle köpa korv nu eller senare. 

Fantastic four-killen: "Vi kan gå till Gladys och de andra, de hade massa kuponger, så kan de följa med, de var skit korvsugna!"
Kompisen: "S.K.I.T.K.O.R.V. sugna?!"

Vid det här laget var jag vänd åt andra hållet och skrattade så tårarna nästan sprutade. Plötsligt var det min tur att beställa korv och efter ett par försök fick jag fram min beställning. 

Skrattande gick jag därifrån och såg på avstånd hur Gladys och de andra skitkorv-sugna gick med bestämda steg mot korvvagnen.

Söndagseftermiddagen fortsatte i fikats tecken och vi tog oss ut i mörkaste skogen för underbart god blåbärspaj. Eftersom jag råkat antyda på midsommar till Camilla och Kimmen att jag trodde de bodde i en liten stuga, ville de bevisa motsatsen och bjöd in oss till en supertrevlig eftermiddag. Efter rundvisning och fika blev det upp till bevis för nya barnidolen Maken som bjöds in till vattenkrig med barnen. Efter en kort men intensiv kamp satt Maken tämligen stilla resten av besöket.

Tack för en urtrevlig eftermiddag i trädgården!

Söndagsförmiddagen ägnades åt att ta igen drygt ett och ett halvt år sen vi sist sågs. Jana, Henrik och Stella var äntligen hemma i våra trakter och vi passade på att luncha i solen.

Vi lät oss charmas av fina Stella som låg i magen sist vi träffades. Tiden går alldeles för fort, men skönt när man bara kan ta vid där man slutade sist. Vi fick också förtydliga att vi i.n.t.e. tänker flytta till Sundsvall, men är vi i trakterna är det klart vi kommer förbi.

Tack för en trevlig förmiddagsdejt. Hoppas vi ses snart igen. Det vore väl synd om det blev lika länge till nästa gång.

Grillkvällen hos Maria och Daniel igår var en lyckad tillställning. Grillat, sol och vacker utsikt. Vad kan gå fel?



När vi (jag) frusit oss igenom glassefterrätten, vad det dags att få upp värmen och vi gick lös på sällskapsspelen.



Kvällens roligaste var dock Galenpanna. Efter att vi motvilligt fått erkänna för varandra och Maken att vi inte kunde hjälpa honom med hans plats, eftersom ingen av oss pinsamt nog visste var Copacabana låg, var vi på banan igen. Jag var Stig-Helmer i en luftballong och Maken var Pongo vid Treriksröset ("Tycker ni det är l.ä.t.t.a.r.e. än Copacaban?!"). Att lista ut sin figur och plats med hjälp av påhittade tidningsrubriker visade sig vara lättare sagt än gjort. "Liten tjock flicka sitter inburad" var ju i det närmaste en öppen dörr som slogs in, eftersom det var Tjorven i ett fängelse. "Rymdgubbe i familjefejd" då? Givetvis handlar det om Darth Vader!

Tack för en toppenkväll!
 

Gårdagskvällen blev en fantastisk dubbeldate på Hanssons med Teza och hennes Mikael. Den fantastiskt goda huvudrätten kompenserade tillkortakommandet att inte Mikael fick ett sugrör till sin fantastiskt stora öl.

Det var avslappnat och glatt och alldeles lagom.

Och tur var väl det, att sällskapet var topp när det tog tre och en halv timme för en tvårätters.


Puss och tack fina ni för en toppen kväll! Men hur lockande det än låter att gå med mammelucker året runt och behöva möta isbjörnar på gatan om vi flyttar med er till Nordpolen (Sundsvall), så hoppas vi istället att ni stannar här i söderläge myyyyycket längre än ni tänkt.


Jo just det, Makens efterrätt, två glasskulor, var löjligt liten, så det fick bli en riktig glassportion för honom när vi kom hem.

 
Mmm. Jordgubbar och glass. Och lite päronvodka till det?


Det årliga vattenkriget. Barnen vs svärfar.

  
Så var det dags att fixa midsommarstången.

Någon frivilling till att glidtackla midsommarstången i rätt position? Tänkte väl det!

   
Och så lite dans när hela schabraket var i ordning. Det var raketer och tre små gummor och muskikanterna. Och så givetvis "den där som slinker in och ut".

Mellan varven hade vi också lite tävlingar med rafflande upplösningar och otippade vinnare.

 
När den sista tävlingen avgjordes tror jag att alla i publiken fick kämpa för att inte råka kissa på sig. Fantastiska insatser av de tävlanden!


Sen var vi märkligt nog hungriga igen.

   
Och svalde maten med ett par "I vattnet simmar en ål! Skål!" - "I skogen står en älg! Svälj!"


När det började växa ölburkar på stången tackade vi varandra för en otroligt lyckad och trevlig heldag, och vinkade farväl. Vi ses till nästa midsommar!

Var på tjejfest hos Erica igår. Fniss och skratt och rosépremiär.

Jag hade som sagt (lite förläget) med mig det här bidraget, men det visade sig snabbt att jag hade ingenting att skämmas för. Det var nämligen ett festligt gäng tjejer som samlades, där ingen brydde sig om ytan. Det viktiga är ju innehållet.



Så resonerade i alla fall vi och hällde glatt upp rosébidraget från Anna som serverades á la Stomivarianten, i en matchande systemkasse. Påsen i påsen.

Efter ett tag kom killarna över till oss. De hade egentligen sin fest hos grannen, men hur kul är det med bara killar? Ericas man Anders ropade nåt glatt om sushi när han såg mig Tack för senast ... kram kram ... Vet du?! Vet du att jag inte kunde bajsa på fyra dagar efter sushin?!

Att Erica inte framfört detta till mig kunde han inte förstå. Har hon v.e.r.k.l.i.g.e.n. inte sagt något?!

För övrigt blev jag anklagad för att vara trångsynt när jag tackade nej till ett ihopparningsförslag. Ja det är svårt att vara alla till lags.

Var ute och käkade med ett trevligt gäng igårkväll.
Som om det vore en inofficiell tävling i matinhalering intog vi maten på 14 minuter och 15 sekunder.

I alla fall var det då alla tänkte att var och en var färdiga med sitt.

Då.började.byteshandeln.

Och först när det var helt tomt på a.l.l.a.s. tallrikar och Teza försökte hetsa Maken att slicka ut aioliskålarna (tack och lov utan success), insåg vi att nu.är.vi.klara.



Då dök vi på uppgiften för kvällen. Att ta pulsen på det nya manliga sällskapet i gänget.

Vi ställde både bra och urbra frågor. Och fick veta viktiga saker som att han har aldrig sovit i fyllecell, är överdrivet förtjust i choklad, kan laga mat, har en vän som ser ut som en könssjukdom, har inget behov att bo kvar i sin håla och gömde inget i lägenheten innan vår vänninna kom på förstabesök. Och om han skulle tvingas titta på sport i 4,5 timme utan kissepaus skulle han välja rally.

En gång råkade jag skryta om att jag gjort egen sushi. Våra vänner Erica och Anders ville ha bevis och vi bestämde att det skulle de få. Men av någon anledning sprang tiden iväg och när det här dök upp på FB fick jag känslan att de trodde att jag maskade.



Men jag var ju inte sämre än att jag skulle stå för mitt ord att leverera hemmagjord sushi, så vi satte ett datum.

Men. Då blev jag sjuk och sushibeviset fick senareläggas.

Så igår. Äntligen. Jag vände ut och in på mig själv för att våra gäster skulle bli imponerade. För det är ju så med sushi. Love it or hate it.
Men Anders och Erica hade lovat att de skulle tycka om det. De bedyrade att jag inte skulle oroa mig. Vi har aldrig ätit det (eller jo, kanske för tjugo år sen) men det är klart vi gillar det!





Och uppenbarligen gick det hem!
Fast efteråt erkände Anders att han hade haft en liten oro över att gå hem hungrig.

När vi ätit oss mätta (enligt Maken är det ganska uppenbart varför asiater ofta är små och slanka, med tanke på pinnarna) föreslog värdinnan att vi skulle fortsätta in i sovrummet.



När jag övertygat sällskapet om att jag v.e.r.k.l.i.g.e.n. menade vardagsrummet, vågade sällskapet följa med och tillsammans med Ericas och Anders två kottar (som sushiskeptiska hållt till i vardagsrummet under kvällen) hejade vi Eric Saade till en tredje plats.



Storkotten lyckades tillsist charma Kisse som för övrigt hållit sig på sin vakt större delen av kvällen. Lillkotten höll ut nästan hela ESC, men slocknade till sist i min säng.

Du får rulla över i mitten nu, för iDA och Maken vill gå och lägga sig! ropade pappan till sonen när det var dags att gå hem. Anders bedyrade att det räckte med leverpastejmacka och oboy till frukost för lillkotten, men han valde att hänga med päronen istället. Och tur var väl det. Vi hade ju ingen leverpastej hemma.

Är väl egentligen skyldiga er en sen update om Valborg.

Vi hade finfint besök söder ifrån. Maria, Daniel och barnen var på Valborgshäng i casa de Fröken iDA och Maken. Medan vi vuxna ägnade oss åt fondue i köket och storgrabbarna dragit iväg på en veva i Hålan så roade sig lillfia bäst själv hon ville.

Plötsligt var det ganska tyst från pysen i vardagsrummet.

En liten stund senare fick vi reda på varför.



Så var det det här med elden då.

Förra året fick vi vänta på att elden skulle tändas. Det skulle dansas och talas och hållas på. Det tänkte vi minimera i år. Vi går dit vid åtta sa vi. Det blir lagom. Det börjar ju vid sju.

Strax innan halv åtta tittar vi ut genom köksfönstret och ser att det ryker för fullt från Hembygdsparken.

Tjugo i åtta är vi på plats.
Halva elden borta.

Men vi slapp vänta. Så kan väl säga att allt gick som planerat?

En eloge till kreativiteten hos det gamla gardet som arrangerar eld-ståhejet, till det alternativa majbålet. Det var mycket fängslande att följa den utvecklingen istället än att se resterna av den halvt nedbrunna brasan förkolnas.



För övrigt förundrades jag över hur ljust det var. Mindes att det var mycket mörkare förra året. Men så kom jag på att Valborg låg ju så sent på året i år.

Efter ett par tysta sekunder förstod jag att jag inte är så smart.

Istället gick vi hem för att fortsätta trevligheterna.
Maria dubbelparkerade i trapphuset.
Klockan var ju ändå efter åtta. Risken att någon skulle ut var minimal.

Lurade med kompis-Louise på Mary Kay-genomgång igår. Vi skulle bli snyggare än snyggast och konsulent-Johanna gjorde vad hon kunde.





Efter att ha skurat och skrubbat och geggat och suddat så var vi überläckra och redo för en vända på stan.





Självklart glömde vi ta kort på det färdiga resultatet, så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det visslades och hade sig när vi passerade genom folkmassorna.



Det lokala bandet från Hålan där jag bor hade fått komma till Staden och göra en spelning.
Pöbeln längst fram dansade som om det inte fanns någon morgondag och jag och Louise lät oss underhållas. Men när rökmaskinen bakom trummisen gick igång och vi drog skämt som "Det osar om trummisen" "Ja, han kör så det ryker" kände vi att det var dags att gå hem.

Efter ett år fick vi till det.
Kompis-Jenny från förr och jag tog en trevlig förmiddagsfika i Grannhålan. Det lokala bageriet erbjöd macarons i alla möjliga färger. Varken jag eller Jenny hade testat förut och med schysta gröna tungor efteråt, var vi inte speciellt imponerade.



En härlig fika där alla vi avhandlade alla presensformerna. Dåtid. Nutid. Framtid.
Dessutom hade vi lyckats snyggmatcha oss i nästan likadana tröjor. Nice.

Tack för idag. Behöver väl inte dröja så länge till nästa gång?

Det känns som jag blivit moster.
Fast jag har ingen syster så det går ju inte.

Min vänninna har fått tillökning.

Kan man säga att jag blivit plastmamma?
Fast det är ju inte min tillökning.

Men jag har ju varit med i processen. Från början till slutet. Eller egentligen mer i början än i slutet. Hade tyvärr inte så mycket tid att bistå med handledning och glada tillrop i slutprocessen, men det är tur hon har ett annat nätverk som kunde ställa upp. Det är ju alltid lite speciellt första gången.

Men känner ändå en väldig tillhörighet till den lille parvlen eftersom vänninnan har lyssnat väldigt på mig och Maken och låtit sig påverkas av våra erfarenheter och tyckanden i och under processen. Hon har fått alla våra tidningar som hjälp i förberedandet och vi har bollat tankar och idéer.

På nära håll har vi följt hela proceduren och väntan inför ankomsten. Och nu äntligen är hon här!






Som vi har väntat!
1660 kilogram och 420 cm lång. Välskapt och gullig.

Hon kom igår och grämde mig över att det säkert skulle dröja innan jag fick träffa henne och dra en provrunda. Men idag ringde det på dörren och där stod två pinglor som tog mig och Maken på provtur. Nice!





Namnet är fortfarande lite oklart. Jag föreslår Carola.