jag vill inte vara tretti

Suck, jag har bara väntat på det, stönade Kitty. Titta bara hur jag ser ut!

Kitty stönade och jag såg hur några droppar spolarvätska letade sig fram. Så ja, sa jag. Nu tar vi det lilla lugna.

Kitty tog ny sats, Jag visste det! Jag visste det. Och som den där kvinnan ropade på sitt barn! Öppna.inte.dörren. Så skrek hon. Och vad gjorde ungen? Åååååh fina, fina jag. Nu är det kört. Det blir skroten nästa.

Du är sån dramadrottning, suckade jag.

Pah, fnyste Kitty, jag hörde ju hur mamman högt och tydligt ropade till den där kotten: Iiiiiinte d.e.n. bilen!! Lyssnar inte barn på sina mammor längre? Jag visste att det skulle bli min död att parkera på den där parkeringen! På andra jobbet i den andra minihålan hände det här aldrig. Aldrig. Där var jag trygg. Jag saknar det stället. Åååååh.

Spolarvätskan sipprade nu ordentligt och rann i strida strömmar ner över motorhuven.

Men nu glömmer du en sak va, sa jag. Det där lilla, lilla strecket gick ju bort.

Ååååh. Men som du gnuggade sen, surade Kitty.

Och den där lilla bucklan som blev, den ser bara jag.

Men J.A.G. vet att den är där. J.a.g. är skadad. J.a.g. blir mig aldrig lik igen!!

Ge dig nu lipsill, sa jag. Maken kunde inte ens se bucklan och färgen från den andra bilen är ju helt borta! Vill du ha ett plåster och en puss på bulan? Det brukar funka för gnällspikar.

Nu är du så där hysteriskt rolig igen, fnös Kitty.

Ja, ja, sa jag. Vi bestämmer väl parkeringsplats tillsammans hädanefter. Dessutom kanske jag kan åka buss ibland.

Bara till jobbet då va, sa Kitty oroligt och jag såg hur spolarvätskan börjat att avstanna.

Jadå. Det är klart, sa jag. Oroa dig inte för det. I övrigt är det du och jag.